I år har TeaterT rotat upp tragediernas tragedi, Sofokles charmiga fredagsmysdrama Oidipus Rex, gjort om den till deckare och kombinerat med sängkammarfars. Javisst, gamle Sofokles har sig själv att skylla.
Pensionat Thebes ägare Ludvig MacGuffin är mördad. Troligtvis finns en mördare, för han lämnade ett meddelande. Personalen blir lättad när polisen, till slut, anländer i form av alla TV-soffors älsklingspolis Oliver Rex. Oliver har dock inte kommit dit för ett dumt liks skull, utan har tänkt att tillbringa helgen i sängen med den förföriska Isabelle Fatale. Så … det blir lite komplicerat, ni vet med tanke på katten, hjärntvätten och bossa novan. För att inte tala om personalen, brodern, konspirationerna, cumberlandsåsen, ledtrådarna, anklagelserna och framför allt alla personlighetstyper.
Litet leder långt – Ta en paus från vardagen med små mord och stora personligheter
Premiär: 2 september
Föreställningar: 3, 9, 10 & 16 september
I rollerna:
Oliver Rex – Erik Isaksen
Isabelle Fatale – Ami Råbe Isaksen
Kåre Person – Leonardo Contreras
Henrietta Helsefyr – Evelina Ulveson
Konstantin Fröjd – Jonas Ulveson
Terry Fjernsyn – Stefan Benjaminsson
Manus: Stefan Benjaminsson
Regi: Stefan Benjaminsson & Lisa Billerby
Musik: Mats Lindahl
Scenografi: Ida Wendt
KÅRE: För att Ludvig har bestämt det. Han äger hotellet och vill driva det på god psykologisk grund. Service anpassad efter allas personlighetstyp.
HENRIETTA: Vad är Ludvig själv för personlighetstyp?
Bägge tittar nu långsamt ner på Ludvig. Sedan höjer de samtidigt sina blickar.
KÅRE: [Konstaterar] Död.
HENRIETTA: Död är ingen personlighetstyp!
KÅRE: Fast det är rätt typiskt honom den senaste tiden.
KONSTANTIN: [Håller glatt upp kastspöet] Fiskar. Det är fenomenalt fiskevatten här.
ISABELLE: Vad har du fått upp?
KONSTANTIN: Inget. [Konstpaus] Jag sa att det var bra fiskevatten här, inte att jag var en bra fiskare.
OLIVER: Jag var tvungen att säga nått. Jag kunde inte gärna säga att jag är här för att hoppa i säng med justitieministerns fru … utan att vara justitieminister.
ISABELLE: Varför inte? Justitieministern hoppar ju ändå inte i säng med justitieministerns fru. Varför inte bara säga att du är på semester. Varför ljuga ihop ett försvinnande?
OLIVER: Jag körde över deras katt. Det är det som är incidenten jag berättade om. Katten ligger i bakluckan på min bil. [Förklarande] ”Försvunnen.”
ISABELLE: Och du skulle då vara här för att utreda en försvunnen katt?
OLIVER: Alla säger ju att polisen lägger sina resurser på fel saker. Det här ger dem rätt, och jag får en ursäkt att vara här, så på så sätt blir alla nöjda. Och under tiden kan jag förhöra dig in på bara skinnet i vårt rum.
TERRY: [Skyggar från Oliver] Polis! Jag känner din typ. Högerextremist. Rena ondskan.
KONSTANTIN: Men Oliver är ju känd från Sveriges television.
TERRY: [Skyggar från Oliver igen] SVT. Jag känner din typ. Vänsterextremist. Rena ondskan.
OLIVER: Inte för att du har något med det att göra, men jag brukar rösta på Centern.
TERRY: [Chockad med extra allt] En centerextremist! Balanserad ondska! Värsta sorten. [Reagerar på Oliver] Alltså, jag känner igen dig.
KONSTANTIN: Ja, från televisionen.
TERRY: Nej …
KONSTANTIN: Tänk att få vara känd från TV.
OLIVER: [Börjar bli desperat] Isabelle!
ISABELLE: Men du kan få mig att spinna.
OLIVER: [Olivers libido som är fäst i hans ryggmärg reagerar] Jag gillar ju när du spinner … [Inser att han inte har tid med detta] Isabelle! Sluta!
ISABELLE: [Lite överdrivet sexigt] Få mig att sluta! [Jamar som en katt]
OLIVER: [Bestört] Isabelle!
HENRIETTA: Fan också! Inte röra något!
Henrietta petar försiktigt på ingångshålet i Ludvigs rygg. Måttar med kniven ett par gånger. Just som hon höjer handen och ska hugga kniven åter i ryggen ringer telefonen. Henrietta rycker till i sitt hugg och missar att hugga kniven på sin ursprungliga plats. Hon inser detta.
HENRIETTA: Nej! Fel!
OLIVER: Det gör du?
HENRIETTA: [Byter till assistent] Okej, okej! Sluta, jag ger mig. [Till Oliver. Smått aggressivt] Du lyckades bryta ner mig till slut!
OLIVER: Förlåt …?
HENRIETTA: [Till sitt jurist-jag] Du lovade att inte skvallra. [Byter till jurist] Jag måste följa regelverket. [Byter till receptionist] Jag hade aldrig skvallrat. Vänner? [Byter till assistent] Vänner. [Byter till receptionist] Super!
OLIVER: Jag vågar knappt fråga nu.
HENRIETTA: Vill du att vi kollar med facket först?
OLIVER: [Direkt] Nej!
KONSTANTIN: Varför kan inte du stanna i den här verkligheten?
TERRY: Som om det vore något att sträva efter. Jag vet inte vad Isabelle är, men jag är verkligen ett vittne.
KONSTANTIN: Till mordet på Ludvig?
TERRY: Nej, men till en relativt mystisk bil på parkeringen.
KONSTANTIN: Lever han?
OLIVER: Han lever.
Terry har nu sett lappen som Isabelle lämnat. Han böjer sig ner och tar upp den med en näsduk.
TERRY: Ett bevis!
OLIVER: Har du rört det?
TERRY: Bara med näsduken.
KONSTANTIN: Vad står det på lappen?
Kåre stönar till. Oliver och Konstantin hjälper honom upp.
OLIVER Kåre, tala till oss!
TERRY: Förresten, är Kåre vittne eller bevis?
KONSTANTIN: Bevis?
OLIVER/KONSTANTIN: [Nästan samtidigt] Bevis!/Bevis!
De släpper Kåre som ramlar i golvet igen.
OLIVER Sluta! Han är ett offer! Man får ta på offer. Hjälp till!
KÅRE: [Lite groggy, men sammanhängande] Lapp? Nej, jag hade ingen lapp.
KONSTANTIN: [Mycket uppspelt av situationen] Det är mördarens lapp!
OLIVER: Men Kåre är inte död.
KONSTANTIN: [Lika uppspelt för det] Överfallarens lapp. [Till Terry] Vad står det på lappen?
TERRY: [Harklar sig. Läser mycket dramatiskt och olycksbådande hotfullt] ”Försöker täcka upp! För kåt! Vänta bara! Kommer strax!”
KÅRE: [Avbryter och fyller i] Sofokles!
TERRY: Sofokles, har blivit mördad.
KÅRE: Det är inte möjligt!
KONSTANTIN: Det är möjligt. Vi har en redogörelse. Fråga vår notarie.
KÅRE: Notarie?
HENRIETTA: Vem tror du. [Plockar upp ett block. Som notarie. Varför inte nasalt] Vid klockan 15:37 nuvarande dag infann sig inspektionsgrupp ”Spännande fynd” …
KONSTANTIN: Jag kom på namnet.
HENRIETTA: På parkeringen, vid pensionat Thebe … [Tystnar av motvilja mot fortsättningen]
TERRY: Säg det!
HENRIETTA: Pensionat Thebe, även kallad ”Ondskans moderkaka”.
TERRY: Det är min analys.
ISABELLE: Oliver, jag är psykolog. Den här stressen du utsätts för är inte mänsklig.
OLIVER: Det är den inte.
ISABELLE: Jag har sett människor förvandlas till disktrasor för mindre.
OLIVER: Och jag som hatar att diska.
ISABELLE: Tro mig. Mina långvariga studier, tio år av praktik och ett antal fördjupande konferensbesök säger mig att vad din psykiska hälsa behöver är … sex.
OLIVER: Ja … [Avbryter sig själv] Nej. Eller jo, men inte nu. Sen. Först mord.
OLIVER: [Med förställd röst. Tveksamt] Hallå?
KONSTANTIN: Fullt upp på Justitiedepartementet?
OLIVER: [Fortsatt förställd röst och besvärad] Ja … vi har städdag här. Jag … dammar …
KONSTANTIN: Försöker ni sopa undan några brott under mattan? [Skrattar åt sitt skämt]
OLIVER: [Ansträngt skratt] Haha … försöker, men det är inte så lätt som man kan tro.
ISABELLE: Konstantin …
KONSTANTIN: Förresten. Har du hört. Oliver Rex är här och utreder ett mord.
OLIVER: Oliver Rex? Han från TV?
KONSTANTIN: Precis. Det är så spännande. Jag är lite av hans högra hand här.
OLIVER: Va?!
KONSTANTIN: Jorå. Han klarar sig inte utan mig. Ärligt talat, han verkar inte speciellt kompetent. [Konstantin vänder sin rygg mot rum 9.] Hade inte jag styrt upp allt här så hade inget blivit utrett. Jorå, så är det. Inteså mycket snut som snutfager, så att säga.
OLIVER: A, men va fan!
KONSTANTIN: Betyder? [Inser vad Terry menar och tycker det är rätt äckligt] Uhhh!
TERRY: Och så tror jag att han är revolutionär. Han sjöng Marseljäsen. Snart faller Frankrike, tro mig.
KONSTANTIN: Åh, giljotin. Där har du ett mordvapen av rang.
TERRY: Fast inget man kan smyga upp bakom någons rygg med.
KONSTANTIN: Man kan ha en pirra … Men kniv är bättre.
TERRY: Så länge man förstör bevisen efteråt.
KONSTANTIN/TERRY: [Något ondskefullt förnöjt] Förstöra bevis.
KONSTANTIN: Åh, snyggt identifierat. Bukspottkörteln är annars så tillbakadragen. Det är
inte för inte den brukar kallas de inre organens Greta Garbo …
HENRIETTA: Jag känner hagel, som går in i ett, ett rör.
TERRY: Njursten i njuren.
HENRIETTA: Njursten!?
TERRY: Även kallad toalettskålens klockspel.
HENRIETTA: Uhh! [Drar sitt finger men sitter fast. Desperat] Jag sitter fast!
KONSTANTIN: I vad?
HENRIETTA: [Exploderar] I vad?! I likets urinrör, din dumme fan.Vad tror du! I kommunens telefonväxel?! [Får ut fingret. Olyckligt] Det har fastnat njursten under nageln …
KONSTANTIN: [Mycket glatt entusiastiskt] Det här är så äckligt! Gruppselfie!
HENRIETTA: Hur ska jag veta det? Alla ser ju likadana ut!
KONSTANTIN: Vänta.
Konstantin går till receptionsdisken och tar flaggorna som står där. Det är ett antal internationella flaggor på pinnar på ca 30 cm som står i en hållare. Han ger flaggorna till Henrietta.
KONSTANTIN: Här. Sätt en flagga i de hål du undersökt.
Henrietta ger Konstantin en hatisk blick, men rycker till sig flaggorna. Därefter går hon snabbt igenom knivhålen.
HENRIETTA: Lever. [Flagga] Gallblåsa. [Flagga] Greta Garbo. [Flagga] Hypofy… blindtarm. [Flagga] Fan också, njursten. [Flagga] Lunga. [Flagga] Lunga. [Flagga] Hjärta. [Flagga]
Ludvig är nu en prydlig kavalkad av flaggor.
KONSTANTIN: Jag skulle vilja påstå att vi gjort ett grundligt jobb. Det här kommer att göra
mig känd från TV.
OLIVER: [Från rum nio. Skrik av rädsla för att han är inlåst med mördaren] Aahh!
TERRY: Mördaren skriker.
KONSTANTIN: Hämta vapen!
ISABELLE: Tyst! [I mobilen. Ansträngt förklarande] Nej. Det är bara du där! Men du behövs här annars kommer vi övriga in med vapen … jo, det gör vi … jo, det gör vi … Jo, säger jag!
ISABELLE: Ingenstans. Det är ett dumt namn, som ingen hört.
KÅRE: Det måste vara mördarens rum. Vi måste ha hit Oliver. Var är han?
ISABELLE: Ah … han är … Han är på ett ärende.
KONSTANTIN: Oliver är upptagen. Vi går själva in i rummet.
KONSTANTIN: Det här är ju helt fantastiskt. Minnesförlust! Så spännande!
TERRY: [Otydligt pga att han bitit sig i tungan. ”Jag bet mig i tungan”]
HENRIETTA: [Till Konstantin] Du tvingade mig att stoppa fingrarna i ett lik, din jävel!
TERRY: [”Ja, vad var det där om?”]
KONSTANTIN/KÅRE: Va?
TERRY: [”Det var bevis!”]
HENRIETTA: [Till Konstantin] Precis! Du fick mig att röra bevis!
KÅRE: Jag minns inte bevis.
KONSTANTIN: [Vänder sig tvärt till Kåre] Ja?
KÅRE: Jag minns inte.
HENRIETTA: Jag minns njursten. Gode gud!
KONSTANTIN: Så romatiskt. Levde de lyckliga i alla sina dagar?
Alla vänder långsamt sina ansikten mot Konstantin med mycket frågande blickar.
ISABELLE: Det här är en mordhistoria!
KONSTANTIN: Förlåt, jag blev bara så gripen av det förträffliga narrativet.
OLIVER: Nej, de levde inte lyckliga. Postnord … köptes upp av … [Mot Terry] CIA som i konspiration med Rädda Barnen tog barnet från älskarinnan.
TERRY: Det här låter trovärdigt!
OLIVER: Barnet växte upp hos adoptivföräldrar på annan ort utan att veta om att han var adopterad. Presterade dåligt i skolan, speciellt inom ämnet tillämpad anatomi, och hade av allt att döma en dyster framtid. Han fick göra ett personlighetstest för att utröna vad han var bra på och fann till sin förfäran att han hade en … vit-svart, chili, C1B-personlighet.
ALLA UTOM OLIVER OCH HENRIETTA: Vad är det?
OLIVER: Han är en hetlevrad psykopat som får köra medeltung lastbil med släp.
TERRY: Brevbäraren? Men det är väl Ludvigs älskarinna?
OLIVER: Ja.
HENRIETTA: Men brevbäraren är ju mördarens mamma.
OLIVER: [Inser att han trasslat in sig] … ja … det … med. Vad kan jag säga, världen är liten. Brevbäraren är mördarens älskarinna och mor.
ALLA UTOM OLIVER: Uhhh!
OLIVER: Ja, det är ett svartsjukedrama och familjedrama. Visst, det är kanske lite äckligt, men vad fan ska man göra.
ÖVRIGA: Vad hände sen?
OLIVER: Sen? [Kämpar kort för att komma på något] Sen skäller brevbäraren ut mördaren och sonen, för hon uppmuntrar inte den här typen av beteende. Han borde veta bättre. ”Men du har varit en sådan frånvarande förälder,” skriker mördaren. ”Det är ditt fel!”
ISABELLE: Psykologiskt trovärdigt.
OLIVER: Brevbäraren, älskarinnan och modern flyr iväg, kastar av sig sin sensuella Postnorduniform för att inte locka fler lättpåverkade psykopater i fördärvet. Och tar på sig ett nattlinne för att skyla sig. Mördaren blir arg för han finnersynen exalterande, han vill täcka sin mor för han är nu för kåt igen. För att inte glömma bort det skriver han en lapp till sig själv.
ÖVRIGA: Ahh, lappen.
Oliver rusar in på rum nio. Övriga står chockade kvar.
KONSTANTIN: [Till Isabelle] Har du haft sex med Oliver Rex, som är din son?
ISABELLE: [Orkar inte protestera] Tydligen.
KONSTANTIN: Så spännande! [Till övriga. Brodersstolt] Han är känd från TV han.